En mormor undrar idag hur mycket hennes barnbarn ska stå ut med när föräldrarna ska utveckla sig själva genom att flytta runt och byta partners och det ena med det andra. Ungen får flytta emellan och ska finna sig i allt vad föräldrarna hittar på för att själv må bra.
Just i såna fall är det så svårt att vara mormor (eller farmor, farfar, morfar...), först ska man förstås vara stöd för sina egna barn så att de mår bra. Men barnbarnen tar allt mer utrymme vartefter de kommer till och de egna barnen blir vuxna.
Då kommer frågan direkt - hur mycket ska/får man lägga sig i. Den primitiva känslan blir att ta barnbarnet bort från de omogna föräldrarna, men så enkelt är det inte alls. Men nog är det tragiskt att barnen ska behöva vara de mogna och ta ansvar och faktiskt lida för att föräldrarna inte lyckas.
Självklart fungerar inte alla äktenskap och ibland är det nödvändigt med den skilsmässa. De flesta av oss har antingen gått igenom en själva eller upplevt det på nära håll. Det är int enågon lätt situation.
Men när barnen ska behöva hålla på och åka runt på olika ställen med nallen under armen så tycker jag att det har gått för långt. Tänk om det vore så att det var barnen som hade en bostad och föräldrarna flyttade runt sina prylar varannan vecka. Hur mycket bättre vore inte det för barnen? Jag tycker att det är en intressant fråga att diskutera. Samtidigt förstås finns frågan om hur mycket man kan/ska lägga sig i.
(SvD)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, barn, föräldraansvar, barnbarn, skilsmässor, föräldrar, mormor, farmor, farfar, morfar, vårdnadshavare, politik, moderaterna, regeringen, samhälle
torsdag 28 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar