Jag är på gång...

Under uppbyggnad - coming soon...

barnbarn

Jag håller på och rumsterar om här för att satsa mer...

Av den anledningen blir det inte så mycket skrivet här.

Men snart så drar jag igång...

Var ska vi vara under Påsken...

Många barnfamiljer slits mellan olika lojaliteter. I värsta fall så är både mormor, morfar, farfar och farmor omgifta och bonusföräldrar har tillkommit. Det är inte självklart att alla kan umgås tillsammans som en enda stor familj. Dels kräver det utrymme, dels kräver det att alla vuxna är vuxna och kan bete sig som det. Osämja är aldrig roligt.

Mitt i allt detta står barnfamiljen med alla sina skuldkänslor och kanske ett internt bråk också. Var ska vi vara? Med vem firade vi förra Påsken? Din mamma eller min pappa? Kan vi åka hit först och dit sen, eller hur ska vi göra? Frågorna är många och kan förstöra den bästa helg. Själv minns jag detta med fasa och har lovat mig att aldrig kräva att mina barn och barnbarn ska behöva fara runt som torra skinn under vare sig jul- eller påskhelg för att göra mig nöjd. Jag är stor nu och kan själv.

Enligt mitt sätt att se så kan barnfamiljen lugnt vara hemma hos sig och så får vi som ska föreställa vuxna anpassa oss, eller hur? För barnbarnen måste få chansen att ha det lugnt och mysigt och slippa fara runt för att tillfredsställa hela släkten. Att det är helg är faktiskt inget skäl till att det ska bli extra stressigt. Tvärtom ska det vara. Lugnt och mysigt och måla och leta påskägg.

Helgstress - usch. Tänk på barnbarnen i första hand.

Läs även andra bloggares åsikter om påsk, firande, barnbarn, barn, farmor, mormor, farfar, morfar, barnbarnsbloggen

Föräldrar behöver hjälp...

Föräldrar lever i ett alltför hårt tempo numera och tappar kontakten med barnen och kanske sig själva också. Även små barn har välfyllda almanackor idag och måste anlita den för att kolla om de kan delta i spontana aktiviteter. Det är ganska ruskigt om man tänker efter. Det finns inte mycket tid för reflektion och eftertanke i livetlängre, inte ens för barnen.

Jag undrar mycket över vad vi som mor- och farföräldrar kan göra för att hjälpa till och underlätta för de yngre generationerna? Trots allt så har många av oss passerat den värsta familjestressen och borde ha mer tid nu. Många anser att just det är anledning till självförverkligande och att man inte alls vill ta ansvar för barn och i synnerhet inte andras barn. Det är inte heller det jag menar.

Men barn mår bra av att kunna knyta an till flera personer och vilka är mer naturliga att ta till utanför föräldrarna än just vi som är mor- och farföräldrar till telningarna. Den villkorslösa kärleken till barnbarnen tror jag att de flesta känner igen.

Tänk om man i stället kunde vända på tanken och se barnbarnen som det riktiga tillskottet i livets kvalitetscirkus. Att ägna tid åt dem gör att både man själv och andra blir glada och tillfreds. Nog inser jag att jag inte alltid var perfekt som förälder och att allt tyvärr inte kan göras ogjort. Men den erfarenheten att allt inte är lika viktigt och att principer kan ändras på kan man istället ge till barnbarnen - genom att göra deras tillvaro lite mindre stressig, eller hur?

Vad gäller att sova gott så brukar mina barnbarn inta stora sängen och somna gott där när de är på besök, själva sover vi i gästrummet. Den ena ungen säger - Mormor jag tar din kudde för den är skönare. Den självklara villkorslösa kärleken slår till och man står ut... även om gästsängen är betydligt obekvämare än den egna.

(SvD)
(SvD)


Läs även andra bloggares åsikter om barn, barnbarn, barnbarnsbloggen, anknytning, mormor, morfar, farmor, farfar, kärlek, samhälle, stress

Mammabloggar behövs de...

Aftonbladets redaktör Terri Eriksson är trött på bloggande mammor och anser att den typen av bloggar ska läggas ner. Det tycker inte jag.

Att mammor kan ha behov av att uttrycka sig är väl inte att förundra sig över. Mammor är ofta ensamma med sina problem och glädjestunder och kan känna behov av att dela med sig av dem till andra. Det är inte alltid så lätt att vara småbarnsförälder. Eller förälder överhuvudtaget.

Att skriva en blogg kan lätta på trycket, går att likna med att tala i telefon egentligen. Bara man får prata så spelar det ingen roll om någon lyssnar. Jag tror faktiskt att det är viktigt. Alla har olika uttryckssätt, man sk ainte förringa det. Personligen tycker jag att man ska vara personlig men inte privat och kanske att man ska tänka på vad ungen kommer att tycka om några år om allt som skrivits om dennes bravader och sedan ligger kvar och skvalpar på internet till allmän beskådan. Kulturbloggen har ett tänkvärt inlägg om detta här.

Det är de konstruerade bloggarna oavsett om de handlar om mammor eller annat som blir trista, men personliga engagerade bloggare kan hjälpa varandra och bli bra kontaktpunkter. Man ska absolut inte förringa mammabloggar. De behövs på sitt sätt. Pappabloggar behövs också. Finns det såna? Det är trots allt frivilligt att läsa en blogg, eller hur? Om man inte själv vill läsa ska inte de soms kriver behöva sluta med det.

Den här bloggen är tänkt för att vi som har barnbarn ska diskutera med varandra. Men även småbarnsmammor är förstås välkomna att fråga om råd och dela med sig av synpunkter om kring hur de tycker att vi ska agera jämtemot er och era barn som är våra barnbarn ;-).

Vi som finns här har varit med om både kolik, matvägrare, busfrön och varit trötta småbarnsföräldrar. Men vi har också upplevt lyckan av att ha både barn och nu barnbarn.

Keep on blogging alla småbarnsmammor/pappor - det är en bra ventil...

(Aftonbladet)

Läs även andra bloggares åsikter om barnbarn, barn, mormor, morfar, bloggare, farmor, farfar, barnbarnsbloggen

Varför slå barn...

Alltfler anmälningar om barnmisshandel kommer in. Förmodligen pågår det ute i stugorna mer än vi anar. Det är ganska hemskt att vuxna tar till knytnäven när de inte klarar av barnen. Eller ska vi kanske säga att när de inte klarar av sig själva, för det är nog mer det som det handlar om. Då går det ut över barnen. Våra barnbarn.

Att slå barn är enligt lag förbjudet i det här landet. Man kan undra hur en vuxen kan komma på idén att klippa till en 8-åring.? Jag förstår det inte. Mitt eget minne av att tappa koncepterna med mina egna barn sträcker sig till att jag kastade en hårborste i golvet så att den gick i två bitar och barnen blev jätterädda. Detta får jag fortfarande 25 år senare äta upp. Detvar ändå ganska harmlöst men satte skräck i mina stckars barn. Hur är det då inte för dem som får rejält med stryk, ingen mat och kanske måste vara ute för att de inte får en nyckel till hemmet?

En gång jag fick ett vansinnesutbrott på alla LP-skivor (kommer ni ihåg dem?) som flöt runt i rummet och var en halkrisk för alla. Jag tog då en Bob Marleyskiva och stampade och böjde och skrek och försökte få den att gå i bitar. Det lyckades inte men skivan blev rejält repig och gick aldrig mer att spela. Barnen stod förskräckta och tittade på, jag har fortfarande dåligt samvete för det. Det blev inte mindre när jag några år senare fick den där skivan inslagen i julklapp. De hade sparat den och hämnades hänsynslöst. Nåväl i vår familj kan vi ta såna där utbrott med en liten axelryckning, vi skrattar mest åt varandras tillkortakommanden numera. Vi är ändå inte mer än små skitar i universum allihop.

Men åter till barnmisshandel på allvar. Vad kan vi som föräldrar till barnens föräldrar göra för våra barnbarn om de skulle utsättas för misshandel? Vi hamnar i en besvärlig situation här. Det är våra egna barn som uppför sig illa och det är väl inte helt självklart att polisanmäla dem. Men å andra sidan så är de vuxna individer och det kanske är så vi måste betrakta dem också. Då kan man ställa krav. Att slå barn är inte acceptabelt och dessutom förbjudet.

Fridholm i livbåten skrev ett intressant inlägg på sin blogg om barnaga redan 2005. Det är lika aktuellt idag. Han skriver om en kvinna som tycker att "bristen på gott våld blir en grogrund för det onda våldet". Enligt min åsikt är det precis tvärtom. Får man stryk hemma i stället för att lära sig resonera om saker så går man sen ut och spöar upp någon annan. Det blir som katten på råttan, råttan på repet osv.

Hur ska vi agera? Vad kan vi göra för att hjälpa våra barnbarn? De vuxna barnen måste förmodligen ha hjälp de också. Kanske att lite extra barnvakt kan vara till hjälp? Ett samtal där de får veta att man ser vad de gör... Eller? Hur mycket ska man lägga sig egentligen?För mig går nog barnbarnen först faktiskt.

(SvD)
(HD)

Läs även andra bloggares åsikter om barnmisshandel, barn, våld, barnbarn, mormor, morfar, farmor, farfar, barnbarnsbloggen,

Glöm det här med att glömma...

Forskningen går hela tiden framåt som bekant och nu finns det extraminne i form av glasögon som kan hjälpa oss att komma ihåg var vi lagt våra grejor. Alltså de minns vad vi ser och kan identifiera det också, fantastiskt. Snygga är de inte så man får hoppas att det blir en designer inblandad om de kommer ut på marknaden. Men tekniken är på gång om än på ett forskningslabb än så länge.

Medan man väntar på att de här brillorna kan man träna på lite minnesteknik genom att låta den egna hjärnan jobba lite grann. Här finns en annan sorts minne än det de flesta tänker på i datorsammanhang. Men faktum är att det skiljer sig inte så väldigt mycket från varandra faktiskt.

Men först lite om vad det mänskliga minnet är. Det finns nämligen flera typer som fungerar på lite olika sätt. I långtidsminnet lagrar vi kunskap från lång tid tillbaka och man talar om det explicita minnet där vi lagrar fakta, speciella händelser i vårt liv, det i sin tur delas in i ett episodminne där upplevelser lagras och ett semantiskt minne där vi samlar kunskap och fakta. Det implicita minnet kallas också procedurminnet och där smalas kunskaper om hur man gör, som cykla, simma och köra bil och sådant. I princip kan man samla hur mycket tinformation som helst i långtidsminnet.

Sen finns det också ett korttidsminne och det är där vi får problem ibland. Korttidsminnet kallas också för arbetsminnet och det är där vi håller den information vi behöver för att göra det vi gör just nu sen försvinner alltihop. Att komma ihåg telefonnummer och leta efter en penna samtidigt kan vara svårt. Människans korttidsminne har en kapacitet på ungefär 30 sekunder sedan försvinner det. Man talar också om att man lagra 7+2 objekt men det går att förstora minnet genom att dela upp ord- eller sifferkombinationen, inom psykologin kallas det för chunkning. Tag telefonnummer till exempel, de brukar man dela upp i flera fält för att det är lättare att minnas då. Ni vet hur man ibland får gå tillbaka till ursprungsplatsen för att komma ihåg vad man skulle göra till exempel. Det beror på att man fyllt på korttidsminnet med annat så att det man tänkte först försvann och ersattes av de nya tankarna. Något att fundera över när man tycker att man ska ha mycket i huvudet samtidigt.

Men det finns olika tricks för att minnas, studenter får ofta lära sig detta och ett tips kommer här från Sara Lind. Kom ihåg det du vill minnas. Det är tips som även kan vara användbara även för den som inte studerar. I slutet av texten i denna artikel en del praktiska knep hur man kan träna sitt minne om man tycker att det sviker. Här kan du också hitta lite praktiska tips och tekniker för hur du exempelvis kan komma ihåg inköpslistan eller var du ställde ifrån dig handväskan. I avvaktan på att japanernas intelligenta minnesglasögon kommer på marknaden så kan vi göra en del själva faktiskt. Med vår inbyggda teknik...

Apropå minne så var jag och barnbarnet en gång och handlade. När vi kom saknades brödet. Jag frågade om han hade sett det. Tänkte att han skulle minnas om vi packat ned det i någon kasse.

- Javisst sa han, kom med här. Plötsligt befann jag mig mitt i en lek. Vi letade efter limpan under och bakom soffan, i andra rum, i väskor som stod i skåp osv. Snacka om olika världar vi lever i vi vuxna och barn. Glassen smälte medan vi höll på men vad gjorde det - så kul som vi hade. Tänk vad en bortglömd limpa kan betyda för humöret.

Hur gör ni för att komma ihåg? Vad har ni för tips? Dela gärna med er av dem...

Läs även andra bloggares åsikter om minne, minnestekniker, farmor, mormor, morfar, farfar, barnbarn, barnbarnsbloggen, IT,